En känsla. Ett sms precis i rättan tid. Två gånger.

Det var inte en slump att jag smsade mitt i frigörelsen två gånger. Jag bara vet att det inte var det. Jag fick en känsla.

"Jag behöver kolla läget nu. Jag måste det."


Jag har vänskapen ända ut i nerverna.

Tjohoooo, ledigt imorgon och på fredag! Så himla superskönt med tanke på vädret vi äntligen får uppleva.

Sitter på pendeln påväg till skolan atm. Har en rätt soft dag framför mig.

Slutar 2, träffar Hampus när han slutat på jobbet, åker hem till honom och myser. Så tänkte jag gamea lite hos honom också för han skall raida med sina homies så ah, jag vill också spela huehuehue.


Mötet igår gick förresten bra, han skall höra av sig så fort han får reda på mer om när/var jag troligen skall flytta. Mer spoilar jag inte. ^-^

Här får ni en bild på mig och pojken min.

Sitter på bussen påväg till skolan atm.

Jag bestämde mig för att skriva fastän jag mår illa när jag tittar på mobilen.. :tired:


Jaja, det är hur som helst fantastiskt att jag kom upp i tid för att hinna med 8.10-bussen som är framme i liljeholmen ca kvart i 9.

Jag har varit sen typ varje dag senaste tiden för att jag inte orkat masa mig ur sängen och hinna med denna buss.

Men denna morgon är oerhört viktig! Jag har nämligen möte kl 9 (då jag vanligtvis börjar) med min soc. Så vi skall prata om hur min boendesituation skall se ut framöver.

Det vi pratat lite om tidigare är att jag flyttar ifrån jourfamiljen nu till sommaren för att bo i ett eget rum och ha tillgång till personalstöd dygnet runt.

Det känns bra hittills så vi får se hur det går på mötet nu. Wish me good luck!

Visst är det häpnadsväckande att jag på bara knän kryper tillbaka hit igen och påstår att jag skall börja blogga?

Nej, det tycker inte jag heller.


Anledningen är mest bara för att jag behöver rutiner i mitt liv, och bloggen är en rätt enkel rutin att börja öva in. Typ.

Det är sååååå mycket som har hänt och sååååå mycket som skall hända nu, så jag har för mycket att säga för att ta allt på en gång.

Men jag kan skriva några snabba punkter iallafall.


• Jag har sedan snart 3 månader tillbaka ett förhållande med min f.d. klasskompis vid namn Hampus. Helt sjukt lyckobringande!

• Jag skall äntligen ta upp träningen igen. Gymkort inköpes i veckan.

• Jag har börjat må bra och kan inom en snar framtid känna att det finns hopp för mig och mitt liv.

• Jag har kollat upp mina fysiska besvär och skall nu ändra på dom! Så nu i helgen skall jag till optikern och kolla synen (symptom; ansträngningshuvudverk), skall även börja hos en sjukgymnast (symptom; ont i alla möjliga olika leder och muskler), och sist men inte minst så blir jag rökfri den 12e juni!


Det får duga för nu så skriver jag mer någon annan gång! Puwzzzzz bitchääz! :*

Hemliga beundrare är läskiga. Just saying. ; __ ;

Jag vill börja rita igen. Rita är kul. Ba så ni vet.

Du mysteriska "V"... Reveal yourself!

Alltså.. Det är jätteläskigt med anonyma kommentarer, o man går o grubblar på det i evigheter.....
Så pl0x, skriv namn när ni kommenterar! ; __ ;

Jag hatar att vara sjuk, verkligen hatar.
Jag blir så himla hjälplös och klen då, och det gör mig superdeppig, för jag är en sådan person som vill klara sig själv och typ "nej jag klarar mig, det är ingen fara, såret är ju bara typ 77 cm djupt!". Ah lolwut, you get it. Jag "kan själv", och det brukar inte funka så bra när man är sjuk..

Så.. Nu ligger jag här i sängen, febrig, hjälplös och eländig.
Känns typ som att hela kroppen har en inflammation då leder som bl.a. knäna, axlarna, fingrarna och nacken är alldeles ömma.

Håll tummarna för att jag slipper detta så fort som möjligt, är ni snälla!

P.S...... Du är inte sjuk på riktigt om du överlever utan detta!!!!!!! :

Jag klarar det inte längre. Jag kan inte.

Jag förstår inte varför det blir såhär, eller vad jag har gjort för att förtjäna detta.
Efter att jag blev utskriven från kliniken bestämde jag mig för att det fan fick vara nog. Jag kämpade mig igenom varenda jävla dag utan självskada trots de starka impulserna.
Jag berättade för de s.k. "hjälparna" vad jag kände, tänkte och behövde. Dom lyssnade och såg till att jag fick flytta till jourfamilj för att få ro och trygghet i vardagen så jag kunde prestera över huvudtaget i skolan.
Jag har varit i skolan nästan exakt varje dag, i tid dessutom. Tankarna har varit jobbiga, men ändå så har jag gått in på lektionerna och fått en del gjort.
Beskedet jag fick innan sommarlovet var jättebra. Trots att jag hade så lite som 25% närvaro så fick jag C i alla ämnen förutom biologi där jag fick D.
Men här är jag nu. Från att ha klättrat rätt högt upp på stegen så har jag nu dragits ner rejält av ångesten som jagat mig.
Fyfan, den har legat hack i häl på mig men jag har alltid lyckats smita ifrån den.
Jag skäms så djävulskt mycket, men vet ni? Jag trodde faktiskt på det till en början. Idiotiska jävla jag trodde på att jag äntligen var på fötter igen, att jag stod stadigt och att jag inte skulle kunna rubbas mer.
Jag blir så jävla äcklad av tanken på att jag gick på min egen lögn. Redan på kliniken sa jag att jag inte ville göra på det här sättet, jag sa att jag inte skulle kunna lura mig själv. För det är så jag ser på "glädje" - man lurar sig själv att saker och ting är som det skall, man sopar bort smutsen från axlarna och ger sig in i matchen igen.
Är det så ni lever? Är ni ärligt talat lyckliga, eller är det bara en ytlig lögn som döljer den grova ångesten som lurar bakom hörnet?

Djupa andetag, kom igen Jennifer, djupa andetag. Bara för den här gången. Nej, självklart skall du inte kämpa och slita, bara håll ut.
Ja, jag vet att det är hackigt när du andas, men bara håll ut. Okej?
Du får ge upp, det skulle jag också gjort om jag var du, det är inte så konstigt att du är utmattad.
Du var så stark som iallafall försökte ta dig ur sängen och kontakta vännerna, du är ju inte kapabel till att ha relationer, men det var ett sannerligen tappert försök!
Seså, blunda och ignorera känslan som högg tag i dig då du såg rakbladen. Du behöver inte vara rädd, det var två hela dagar sen du såg dom, och du är ju fortfarande hel - på utsidan alltså.
Blunda nu min tappra krigare, kriget är redan förlorat. Blunda och bara.. Bara håll ut.

Saker börjar bli så som de var förut.
Jag kollar runt mig och märker att jag befinner mig i samma känsla som jag hade på kliniken i somras.
Folk sitter för sig själva och bara kollar med sina tomma blickar, dom lyder personalen med ett leende på läpparna, det syns så tydligt att dom tror på att detta ställe kan skapa något slags hopp inom dem, som att de tror att snart, snart så kommer allting bli bra.
Mitt i allt sitter lilla jag. Som återigen fått grepp om verkligheten.
Nu har jag ännu en eländig gång insett att jag är fejk rakt igenom.
Hur har jag ens klarat av att se mig i spegeln, se det där fejkade leendet och bara fortsätta ljuga för mig själv och alla runt omkring mig.
Jag ber om ursäkt, så hemskt mycket. Men jag är tillbaka i samma gamla Mimmi nu, igen.
Jag tar erat hopp om mig ifrån er, som att stjäla godis från ett litet barn.
Snopet, men det slutar ändå bara illa. Det förstår ni väl? Ni känner ju mig, gamla Mimmi.

ÄckeljävlaidiotMimmi. Fan för mig.