Jag vågade knappt kolla mig i spegeln, men jag gjorde det endå. Efteråt ångrade jag det, då när jag kände tårarna trilla ner längs mitt fula ansikte.

Jag testade att le, men blottade då mina hemska tänder. Varför ska jag le när det ändå inte ser bra ut?

Det stramades åt starkare och starkare runt hjärtat, jag kände hur tankarna började komma. "Vad är meningen men det här? Varför envisas jag med att fortsätta kämpa när det inte leder någonstans? Jennifer du är patetisk, ge upp!" När dom väl kommit är det bara att hoppas på att ångesten inte söker sig fram mellan rusningstrafiken i min hjärna.

Jag vänder bort blicken från spegeln, men kan inte låta bli att kolla igen. Tårarna började rinna fortare. Jag kände mig så ful! Kollade missnöjt på min mage, och rynkade ansiktet åt benen, varför ska inte jag få ha en fin kropp som alla mina kompisar?

Det var då den hemska tanken kom. "Vilka kompisar? Det finns inga jävla kompisar, du sårar dom bara med dina problem, du tynger ner dom, dom behöver inte dig, dom mår bättre utan dig. Mycket bättre."

Jag la mig under täcket och slöt ögonen, men ändå fortsatte tårarna tränga fram, och jag kände hur det bara kom mer och mer. Bestämde mig för att distrahera, så letade med blicken i rummet efter något att göra, men den fastnade på bokhyllan. För där såg jag att pappret låg. Pappret med bilderna på dig och mig - oss.

Storgråtandes går jag och tar fram pappret, blicken fastnar på bilden då du håller om mig, då vi kysser varandra.

"Måste stoppa det, måste stoppa det som pågår.."

Slängde pappret i papperskorgen och letade hetsigt efter rakbladet. Kände hur hoppet vällde fram, lugnet skulle komma.