luckypill - noone understands
Ingenförståringenförståringenförstår.
Varför kan inte folk bara sluta säga så elaka saker?
Jag tål det inte. Jag har redan för ont för att stå ut med alla tunga ord de slänger på mig.
Nej, jag är inte världens bästa person och nej jag kanske inte har hjälpt till så jättemycket under sommaren, men jag vet iallafall att jag är misslyckad. OCH JAG MÅR DÅLIGT ÖVER DET.
Men ändå kallar ni mig ego och säger att jag inte bryr mig, som om ni glömt bort alla år av sorg och uppgivenhet som jag har bakom mig. Som om ni glömt bort att man aldrig riktigt blir helt fri från en depression.
Jag håller på att tappa bort mig själv nu. Jag tappar orken och vill lägga mig under täcket och stanna där. Gömma mig från allt hat.
Jag är så jävla sårad så jag finner inga ord. Men det bryr man sig ju inte om, för jag har sårat ännu mer så jag har ingen rätt att vara ledsen.
Skitsnack. Tack för att ni tror att jag är så stark så jag pallar era ord, men snälla. Om jag ber er att sluta, ta mig då på allvar.
luckypill - let me go
Jag håller på att falla in i armarna på min depression igen. Jag är totalt jävla livrädd.
luckypill - unsafe
Jag känner mig gråtfärdig, tom, rädd, ensam, hjälplös och hopplös. Jag känner det i hela kroppen.
Jag började nästan gråta av glädje förra veckan då jag insåg att medicinen börjat verka som den skall, och att jag inte haft ångest/jobbiga tankar på flera dagar, vilket är en väldigt lång tid i mitt fall.
För någon dag sedan började jag gråta av tanken på att vara fri från allt. Att bara vara, inte behöva ha minsta lilla bekymmer.
Inget ont i ryggen, inga ryckningar i kroppen, ingen yrsel. Bara ingen oro alls.
Att få slippa bara en liten småsak som skräp i ögat.
Jag börjar gråta nu, igen, så fort jag tänker på det. Jag gråter inte för att jag inte har det, eller för att jag önskar att jag hade det.. Nej, jag gråter för att det känns så overkligt, jag blir äcklad av avund.
Jag må vara hypokondriker, men flera gånger varje dag oroar jag mig över obehagliga saker i kroppen. Jag triggar upp mig själv och till slut är jag helt säker på att jag har någon farlig sjukdom.
Jag söker jätteofta på olika symptom jag tycker mig ha för att se om det finns någon matchande sjukdom.
Jag började nästan gråta av glädje förra veckan då jag insåg att medicinen börjat verka som den skall, och att jag inte haft ångest/jobbiga tankar på flera dagar, vilket är en väldigt lång tid i mitt fall.
För någon dag sedan började jag gråta av tanken på att vara fri från allt. Att bara vara, inte behöva ha minsta lilla bekymmer.
Inget ont i ryggen, inga ryckningar i kroppen, ingen yrsel. Bara ingen oro alls.
Att få slippa bara en liten småsak som skräp i ögat.
Jag börjar gråta nu, igen, så fort jag tänker på det. Jag gråter inte för att jag inte har det, eller för att jag önskar att jag hade det.. Nej, jag gråter för att det känns så overkligt, jag blir äcklad av avund.
Jag må vara hypokondriker, men flera gånger varje dag oroar jag mig över obehagliga saker i kroppen. Jag triggar upp mig själv och till slut är jag helt säker på att jag har någon farlig sjukdom.
Jag söker jätteofta på olika symptom jag tycker mig ha för att se om det finns någon matchande sjukdom.
Hur jag än gör och vart jag än är så känner jag mig aldrig trygg och avslappnad. Jag kan inte finnas i nuet fullt ut, för någon oro ligger och skaver och stör mig hela tiden.
Det gör att jag omedvetet går och spänner mig hela tiden, mina axlar är stenhårda även då jag försöker slappna av. Massage gör bara ont och sedan domnar känseln bara bort..
Jag vill vara fri. HELT FRI. Jag får panik.
Jag är fånge i min egen miserabla kropp och jag fattar inte hur jag skall göra något bra av situationen - som i detta fall är hela min framtid.
HJÄLP.
Det gör att jag omedvetet går och spänner mig hela tiden, mina axlar är stenhårda även då jag försöker slappna av. Massage gör bara ont och sedan domnar känseln bara bort..
Jag vill vara fri. HELT FRI. Jag får panik.
Jag är fånge i min egen miserabla kropp och jag fattar inte hur jag skall göra något bra av situationen - som i detta fall är hela min framtid.
HJÄLP.
luckypill - why pretend?
”Du borde skriva ner hur du känner, så det blir enklare att förstå”
Jo, det stämmer ju. Det blir så tydligt när jag skriver, kan inte riktigt sätta ord på det när jag bara skall prata om det. I texterna samlar jag ju ihop allt vad min hjärna går igenom.
Till och med jag själv säger åt mig att skriva. Men det känns så tomt inom mig. Vad är det jag skall skriva? Vad jag har gjort under dagen? Hur vädret fick mig att känna?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag känner, det blir så svårt att skriva då. Men nu ger jag det ett försök!
Jag vaknade upp och fick kisa med ögonen. Solen strålade starkt in i mina ögon. Jag vände på mig och tog upp mobilen, där tog det stopp. Varför tar jag upp mobilen när där inte finns något roande? Hade jag tänkt spela Jewel Quest 2? Jag har ju redan klarat det minst 50 gånger, och när jag spelar är jag upptagen av tankarna och fokuserar inte på spelet.
Nej, jag kanske tänkte kolla om jag fått något sms? Fast det vore ganska dumt, jag vet ju att jag inte fått något sms. Jag har slutat höra av mig till folk, så vem hade jag förväntat mig ett sms ifrån?
Då var det väl Facebook jag tänkte kolla, och det är ju nästan ännu dummare, för det har såklart inte hänt något där heller.
Jag är ensam. Jag har satt mig själv i den sitsen, jag måste inse det. Släppa taget.
Dom säger på möten att jag skall göra det. Släppa taget och låta andra stå för hoppet jag själv inte har. Luta mig tillbaka och lita på att de tar emot mig.
Jag har redan släppt taget, det blev så automatiskt när jag insåg att jag sitter fast i tomheten och bristen på lust. Någon annan kan ju inte hoppas åt mig. Jag måste hoppas själv, eller leva inom andra, känna deras hopp och intala mig själv att det är mitt eget.
Jag behöver leva i en lögn. Jag är övertygad om att det är enda sättet att komma ifrån detta själsmonster. Men då lockar det ju mer att inte finnas än att finnas på låtsas.
Det här är så korkat, hela situationen. Jag försöker liksom lura mig själv. Det gör ju bara att mitt liv är ännu mer meningslöst än vad det är nu när jag bara försöker hålla ut.
Jag tänder en cigg, tar ett djupt bloss och slappnar av. Jag drar min hand över den knottriga betongväggen och känner livet i mina fingertoppar. Jag småskrattar lite.
Varför envisas jag med att stanna i något jag inte vill vara med om? Jag vill inte leva, jag förstår inte varför jag inte bara kan acceptera det. Fast i och för sig, det skulle fortfarande vara helt tomt och hopplöst.
Jag ger upp, jag kommer ingen vart i detta skrivande. Jag får hålla ut och hoppas på att Mayaindianerna kan sin grej.
luckypill - sing me one last song, save me from myself
Jag är så utmattad och hjälplös. Det känns som att mitt inre försöker fördriva tiden, distrahera, hålla ut och fokusera på basics.
Men det är ju inte vad jag egentligen vill göra. Jag är så sjukt trött på att känna denna meningslösa känsla att jag vill göra någonting som gör en stor skillnad, något långsiktigt. Jag har inte orken som krävs för att ta små steg, ta en dag i taget och bara klara av nuet.
Små steg är stora steg för mig, och dom får mig att tappa mer och mer kämparglöd. Jag tror inte ens jag har någon sådan kvar.
Jag får mer och mer ångest, det känns som att max-nivån för hur mycket ångest man kan ha är obefintlig, för de tycks aldrig ta slut. Det känns som att ju mer tiden går, desto svagare blir jag.
Jag vet knappt vad jag skrivit nu, om jag ens fått ur mig det jag ville. Det är bara så tomt överallt. Önskningar, tankar, lust, hopp, tro. Jag kan inte hitta det.
Det är nästan så jag önskar att jag såg någon mening i att självskada, för det var det enda jag såg mening i förut, men nu känns till och med det hopplöst. Jag tror jag slutat helt med det nu.
Var fri från det i ca 3 månader, sedan gjorde jag det två gånger en dag, och nu har jag varit fri i snart 2 månader igen. Det är väl bra antar jag.
Men nu har jag börjat få svårt att sova också, bara för att jag inte vågar.
Jag vågar inte sluta mina ögon bara för att jag vet att jag ändå kommer vakna upp ännu en gång. Jag vill inte behöva känna/tänka såhär. Känner mig så jävla vidrig och negativ, jag vill inte bli hatad för att jag känner såhär, jag kan ju inte komma ifrån det.
Äckligäckligäckligäcklig. Jag vill bort från mig själv. Vara någon man kan tycka om.
Jag vill stanna tiden, hinna andas och ta nya tag. Krama om mig själv och rädda mig från det som hemsöker mig.
Jag behöver någon form av hjälp, men jag måste klara det själv. Skall inte besvära andra mer, jag skäms så hemskt mycket.
Men det är ju inte vad jag egentligen vill göra. Jag är så sjukt trött på att känna denna meningslösa känsla att jag vill göra någonting som gör en stor skillnad, något långsiktigt. Jag har inte orken som krävs för att ta små steg, ta en dag i taget och bara klara av nuet.
Små steg är stora steg för mig, och dom får mig att tappa mer och mer kämparglöd. Jag tror inte ens jag har någon sådan kvar.
Jag får mer och mer ångest, det känns som att max-nivån för hur mycket ångest man kan ha är obefintlig, för de tycks aldrig ta slut. Det känns som att ju mer tiden går, desto svagare blir jag.
Jag vet knappt vad jag skrivit nu, om jag ens fått ur mig det jag ville. Det är bara så tomt överallt. Önskningar, tankar, lust, hopp, tro. Jag kan inte hitta det.
Det är nästan så jag önskar att jag såg någon mening i att självskada, för det var det enda jag såg mening i förut, men nu känns till och med det hopplöst. Jag tror jag slutat helt med det nu.
Var fri från det i ca 3 månader, sedan gjorde jag det två gånger en dag, och nu har jag varit fri i snart 2 månader igen. Det är väl bra antar jag.
Men nu har jag börjat få svårt att sova också, bara för att jag inte vågar.
Jag vågar inte sluta mina ögon bara för att jag vet att jag ändå kommer vakna upp ännu en gång. Jag vill inte behöva känna/tänka såhär. Känner mig så jävla vidrig och negativ, jag vill inte bli hatad för att jag känner såhär, jag kan ju inte komma ifrån det.
Äckligäckligäckligäcklig. Jag vill bort från mig själv. Vara någon man kan tycka om.
Jag vill stanna tiden, hinna andas och ta nya tag. Krama om mig själv och rädda mig från det som hemsöker mig.
Jag behöver någon form av hjälp, men jag måste klara det själv. Skall inte besvära andra mer, jag skäms så hemskt mycket.
luckypill - laughable futility
Jag har ångest, men jag orkar inte ens gråta. Nästan så jag skrattar då jag har ångest för att det är så värdelöst.
Alltså, allting. Det är värdelöst att ens känna något överhuvudtaget.
Visst är jag värdelös? Lol, det är verkligen skrattretande.
Vet ni? Just nu, precis i denna sekund, sitter jag med ångest från topp till tå, men ändå sitter jag här.
Rak i ryggen, alldagligt ansiktsuttryck, och skriver som om jag levde fullt ut.
Det är så fantastiskt att det ens funkar. Och så sjukt patetiskt. Mår man dåligt skall man ligga och gråta.
Men jag vill inte det, det är så onödigt.
Nackdelen är att ingen tror på mig, det enda dom tror är att jag sitter och hittar på, att mitt mående bara är ord, inte på riktigt.
Jaja w/e. Jag kommer inte så mycket längre nu. Jag skall bara fortsätta vara likgiltig och nollställd.
No need to worry, jag kommer inte ta mitt liv, och om det inte sker ett mirakel kommer jag antagligen inte helt plötsligt falla ihop och tyna bort. Det existerar liksom inte. Just in the best of worlds.
- Tjaba, såhär ser jag ut när jag har ångest! OHMYGOD NOOOO, jag har inget smink, jorden kommer gå undeeeer pga att folk kommer tycka jag är ful, åhneeeeej! LOL. :tired:
luckypill - ..just luckypill
luckypill - hide and seek
Jag försöker spekulera, jag gör verkligen det.
Men jag kommer absolut ingenstans, och så har det varit nu i.. ett tag. Jag kan inte ens minnas.
Jag får panik, fast jag säger det med en lugn ton på rösten, jag vill ju inte dra åt mig någon uppmärksamhet.
Men hur som helst. Panik. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, skrika eller tiga, stå, gå eller krypa härifrån (heh Kent-lyrik), för när jag tänker på nuet är det tomt. Varken svart, vitt eller grått.
Så.. Du vet inte hur du mår?
Stämmer korrekt!
Eller okej, det är ju inte bra iallafall, tror jag..
Men.. Jag bara vet inte. Det hela låter jättekonstigt, men jag vet inte ens vad jag inte vet.
Känner mig osmart, trög, dum och allmänt hjärnskadad när jag uttrycker mig såhär, men jag måste skriva ur mig mitt hjärtas bördor, och det är såhär de ser ut.
Tycka vad ni tycka vill, jag bryr mig inte. För jag känner mig ändå så djävulskt ensam och svag.
Inte bara psykiskt. Mina tankar har spridit ut sig i hela min kropp nu.
Det kanske är därför jag känner mig ful. Alltså för att jag bara ser tankar överallt.
Det är precis som om dom tagit över mina sinnen. Jag märker det när jag t.ex. "kollar på tv", jag kan inte riktigt påstå att jag kollar och fokuserar mig på tv:n, för jag kommer på mig själv med att bara stirra tomt på skärmen, och inte ha någon aning om vad jag tittar på, hur jag mår, vad jag tänkt på, eller hur länge jag suttit och bara stirrat.
Det är då jag undrar - "Är det här normalt? Är det ens verklighet? Och om det är det, skall jag leva med detta för evigt, eller finns det något att göra åt det? Och i sådana fall, vad i helvete är det jag skall göra?"
Jag önskar jag kunde säga att jag är ensam, men då blir alla så upprörda och tycker att jag är otacksam och jävlig som "skiter i alla som bryr sig".
Jag skiter inte i någon alls. Jag försöker tro på att folk bryr sig, och jag tror inte på motsatsen. Men det spelar ingen roll, för min ensamhet handlar om att jag inte har någon att prata med.
Eller jo, det har jag väl. Jag skulle kunna prata med vem som helst.
Men ingen av de jag hittils pratat med (vuxna som unga) har förstått helt och hållet eller kunnat hjälpa mig ur det som bekymrar mig.
Jag menar absolut inte att klaga på någon, och hoppas att ni inte tänker så när ni läser detta.
Jag älskar de människor jag har omkring mig, tycker att alla duger som de är och vill inte ställa några som helst krav. Jag känner mig bara så omänsklig, ensam och hopplös.
Det enda hoppet jag har är att folk inte har några negativa dömanden på mig pga hur jag tänker och känner.
Men jag kommer absolut ingenstans, och så har det varit nu i.. ett tag. Jag kan inte ens minnas.
Jag får panik, fast jag säger det med en lugn ton på rösten, jag vill ju inte dra åt mig någon uppmärksamhet.
Men hur som helst. Panik. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, skrika eller tiga, stå, gå eller krypa härifrån (heh Kent-lyrik), för när jag tänker på nuet är det tomt. Varken svart, vitt eller grått.
Så.. Du vet inte hur du mår?
Stämmer korrekt!
Eller okej, det är ju inte bra iallafall, tror jag..
Men.. Jag bara vet inte. Det hela låter jättekonstigt, men jag vet inte ens vad jag inte vet.
Känner mig osmart, trög, dum och allmänt hjärnskadad när jag uttrycker mig såhär, men jag måste skriva ur mig mitt hjärtas bördor, och det är såhär de ser ut.
Tycka vad ni tycka vill, jag bryr mig inte. För jag känner mig ändå så djävulskt ensam och svag.
Inte bara psykiskt. Mina tankar har spridit ut sig i hela min kropp nu.
Det kanske är därför jag känner mig ful. Alltså för att jag bara ser tankar överallt.
Det är precis som om dom tagit över mina sinnen. Jag märker det när jag t.ex. "kollar på tv", jag kan inte riktigt påstå att jag kollar och fokuserar mig på tv:n, för jag kommer på mig själv med att bara stirra tomt på skärmen, och inte ha någon aning om vad jag tittar på, hur jag mår, vad jag tänkt på, eller hur länge jag suttit och bara stirrat.
Det är då jag undrar - "Är det här normalt? Är det ens verklighet? Och om det är det, skall jag leva med detta för evigt, eller finns det något att göra åt det? Och i sådana fall, vad i helvete är det jag skall göra?"
Jag önskar jag kunde säga att jag är ensam, men då blir alla så upprörda och tycker att jag är otacksam och jävlig som "skiter i alla som bryr sig".
Jag skiter inte i någon alls. Jag försöker tro på att folk bryr sig, och jag tror inte på motsatsen. Men det spelar ingen roll, för min ensamhet handlar om att jag inte har någon att prata med.
Eller jo, det har jag väl. Jag skulle kunna prata med vem som helst.
Men ingen av de jag hittils pratat med (vuxna som unga) har förstått helt och hållet eller kunnat hjälpa mig ur det som bekymrar mig.
Jag menar absolut inte att klaga på någon, och hoppas att ni inte tänker så när ni läser detta.
Jag älskar de människor jag har omkring mig, tycker att alla duger som de är och vill inte ställa några som helst krav. Jag känner mig bara så omänsklig, ensam och hopplös.
Det enda hoppet jag har är att folk inte har några negativa dömanden på mig pga hur jag tänker och känner.
Jag vill ju vara och känna precis som er.
Jag vill vara en del av eran vardag.
Jag vill le och vara glad.
Jag ser bara inte hur det skulle gå, hur mycket jag än vill, försöker och önskar.
Tyvärr, förlåt, jag ber om ursäkt osvosvosv.
Jag ser bara inte hur det skulle gå, hur mycket jag än vill, försöker och önskar.
Tyvärr, förlåt, jag ber om ursäkt osvosvosv.
luckypill - diagnostics; not of this world
Jag tappar vettet, sinningen, kontrollen.
Jag står med händerna fulla av ingenting och kan uppenbarligen inte greppa tag i.. Någonting.
Jag stirrar ut i tomma intet fastän det är massvis med saker runt omkring mig.
HOPPLÖS.
Paniken fångar in mina tankar så de inte kommer någonstans. Dom stannar upp vid "Vad i helvete skall jag ta mig till?".
Svaret jag får från andra människor är "Ät, drick, var ute i dagsljus, öppna upp dig och ta in den hjälp du kan få."
Öh, aha. Okej. Så jag skall be om hjälp i form av lobotomi och en cell med väggar av kuddar?
Jag är inte deprimerad, det är det som gör det hela omöjligt. Med "det hela" menar jag min existens.
Vet ni varför det är så? Jo, för att allt är för bra för att jag skall ha någon anledning till att känna såhär.
Jag står med händerna fulla av ingenting och kan uppenbarligen inte greppa tag i.. Någonting.
Jag stirrar ut i tomma intet fastän det är massvis med saker runt omkring mig.
HOPPLÖS.
Paniken fångar in mina tankar så de inte kommer någonstans. Dom stannar upp vid "Vad i helvete skall jag ta mig till?".
Svaret jag får från andra människor är "Ät, drick, var ute i dagsljus, öppna upp dig och ta in den hjälp du kan få."
Öh, aha. Okej. Så jag skall be om hjälp i form av lobotomi och en cell med väggar av kuddar?
Jag är inte deprimerad, det är det som gör det hela omöjligt. Med "det hela" menar jag min existens.
Jag är inte självmordsbenägen eller har självmordstankar/planer. Jag kommer inte och vill inte begå självmord, det är så oerhört själviskt gjort. Men jag vill inte finnas, för jag vet att det inte är meningen att jag skall göra det. Jag känner det i varje andetag, hjärtslag, i varje steg jag tar.
Vet ni varför det är så? Jo, för att allt är för bra för att jag skall ha någon anledning till att känna såhär.
Jag har ett fullt normalt liv utan sjukdomar och med bra människor omkring mig. Det enda som inte är bra är mina tankar. Och tankarna är inte verkligheten, har jag fått höra.
Men mina tankar har ju tagit över, jag ser ingenting förutom alla hopplösa tankar.
Men mina tankar har ju tagit över, jag ser ingenting förutom alla hopplösa tankar.
"Men Jennifer, tänk såhär - är man deprimerad kommer det någon gång i framtiden bli bättre, det blir det alltid!"
JAMEN JAG ÄR JU INTE EFTERBLIVEN. Klart man kommer ur en depression.
Om man nu är deprimerad, vilket jag inte är. Jag hatar inte livet, jag hatar bara att jag finns i det. Däremot trivs jag inte i livet men det är en annan femma.
JAMEN JAG ÄR JU INTE EFTERBLIVEN. Klart man kommer ur en depression.
Om man nu är deprimerad, vilket jag inte är. Jag hatar inte livet, jag hatar bara att jag finns i det. Däremot trivs jag inte i livet men det är en annan femma.
H järtat värker, slår för hårt.
O m jag ligger ned kan jag se hur det slår.
P å riktigt, jag lovar att det är så.
P recis som om det slog så pass hårt så jag kan se att jag fortfarande är kvar här.
L ite som om det ville påminna mig om att den har tillräckligt med kraft för att hålla mig vid liv.
Ö nskar att jag kunde förstå vad jag skall göra för att slippa alla tankarna.
S e mitt hjärtas slag som något hoppfullt och inte som en börda.
H ur mycket mer klarar jag?
E gentligen vet jag att jag klarar det här, fysiskt. Men psyket känns som att det brakar samman snart.
T årarna måste hållas inne i kroppen, det är inte många droppar kvar innan bägaren rinner över.
E ller är det kanske så att den redan gjort det?
N u kanske det redan är för sent för att hitta en lösning.
D et kanske inte längre går att se livet på något annat sätt än det jag ser det på.
Ö verskattat. Fastän jag inte vill att det skall vara så.
D um jävla eländig människa. Men jag kan inte rå för det.
A lla tankar och känslor är en skam. Jag har inte bett om att få ha dem, bara att bli av med dem.
R ena min hjärna. Tvätta bort alla tankar, all sorg och smärta. Det vill jag göra.
M en hur mycket jag än vill det finns det ingenting att göra åt det.
I ngenting alls.
G e upp är det enda som verkar vettigt att göra. Fast det kommer inte hända. I'll stay forever, trust.
luckypill - am I me or am I myself?
Känns som jag tappat bort mig själv.
Vet inte riktigt vem jag egentligen är, känner bara till den personen som folk verkar tycka om och verkar tycka ser ganska bra ut.
Det kan väl inte vara så att det faktiskt är på riktigt?
Är det mig dom tycker om?
Nej, mitt huvud är en enda röra och jag vågar inte göra någonting där någon slags personlighet visas. Inte sjunga, spela gitarr, kolla på tv eller spela kort, och absolut inte prata med någon. Jag är rädd för vad folk tycker om mig, för det känns allt förutom äkta.
Åh, önskar jag kunde förstå.
luckypill - breakdown
Jag tappar greppet, och det gör så jävla ont.
Jag är rädd och har panik.
Jag tror jag tar en bloggpaus.
luckypill - soothe my pain
Tanken av vad jag har blivit ger mig panik. Jag hatar det, jag vill inte vara sådan.
Sen när blev allt så främmande?
När blev alla ljud så obehagliga?
När fick jag behovet att alltid vara beredd på att försvara mig?
När blev det alla människor och ljud utomhus så många och stressande?
Sen när fick jag anledning att isolera mig för att jag känner mig så äcklad?
Och varför i helvete känns allt så överdrivet hopplöst?
Jag har blivit så nojig, orolig, bevakande och uppmärksam på minsta lilla ljud eller rörelse.
Jag vill vara normal, inte såhär, mitt huvud och min kropp får mig att tro att allt omkring mig är fientligt.
Fan för det här, fan, fan, fan.
Jag tappar all ork när jag ser mig i spegeln, ändå är jag beroende av den. Hatar vad jag ser men kollar mig i spegeln jätteofta i hopp om att någonting ska ha ändrats.
Det är en av anledningarna till att jag sover/bara ligger i sängen så mycket, mitt täcke låter mig slippa synen av mig själv.
Varför är jag så stört missnöjd med mig själv?
Det är ju inte ens normalt att vara så pass självhatisk utan att överdriva, det är det som tär på mig som mest. Att det faktiskt är så här.
Sen när blev allt så främmande?
När blev alla ljud så obehagliga?
När fick jag behovet att alltid vara beredd på att försvara mig?
När blev det alla människor och ljud utomhus så många och stressande?
Sen när fick jag anledning att isolera mig för att jag känner mig så äcklad?
Och varför i helvete känns allt så överdrivet hopplöst?
Jag har blivit så nojig, orolig, bevakande och uppmärksam på minsta lilla ljud eller rörelse.
Jag vill vara normal, inte såhär, mitt huvud och min kropp får mig att tro att allt omkring mig är fientligt.
Fan för det här, fan, fan, fan.
Jag tappar all ork när jag ser mig i spegeln, ändå är jag beroende av den. Hatar vad jag ser men kollar mig i spegeln jätteofta i hopp om att någonting ska ha ändrats.
Det är en av anledningarna till att jag sover/bara ligger i sängen så mycket, mitt täcke låter mig slippa synen av mig själv.
Varför är jag så stört missnöjd med mig själv?
Det är ju inte ens normalt att vara så pass självhatisk utan att överdriva, det är det som tär på mig som mest. Att det faktiskt är så här.
Jag önskar från djupet av mitt hjärta att jag skrev det här för att få snäll uppmärksamhet, eller för att få folk att tro att jag mår sämst i hela världen, eller att allt jag skrev bara var ironi.
Men det gör jag inte, jag orkar ju knappt ens bry mig om andras åsikter om mig längre (nej, det där var inte ett "fritt fram att vara elaka"), jag VILL bry mig, jag VILL känna mig trygg, jag VILL kunna må bra och vara fri från mediciner.
Åh, det kanske det är! Jag kanske är så här nedstämd pga min nya medicin. Man får ofta en jättejobbig svacka när man börjar ta anti-depp.
Jag håller tummarna mina för att det här ska vara över inom 2 veckor.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har så fina vänner, fast än jag är krånglig att känna.
Skrev till Felix att jag kanske inte orkade gå ut, och då övertalade han mig och sa, väldigt kortfattat, "du duger som du är", då kan man ju inte bara sitta kvar hemma och uggla.
Men det gör jag inte, jag orkar ju knappt ens bry mig om andras åsikter om mig längre (nej, det där var inte ett "fritt fram att vara elaka"), jag VILL bry mig, jag VILL känna mig trygg, jag VILL kunna må bra och vara fri från mediciner.
Åh, det kanske det är! Jag kanske är så här nedstämd pga min nya medicin. Man får ofta en jättejobbig svacka när man börjar ta anti-depp.
Jag håller tummarna mina för att det här ska vara över inom 2 veckor.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har så fina vänner, fast än jag är krånglig att känna.
Skrev till Felix att jag kanske inte orkade gå ut, och då övertalade han mig och sa, väldigt kortfattat, "du duger som du är", då kan man ju inte bara sitta kvar hemma och uggla.
- Dis is moi December 2010!
luckypill - i've found myself so far down
Nu vart det ett tag sedan jag bloggade (igen), naughty girl. ;(
Men jaa mamma har min data igen, lol måste sköta mig så jag får tillbaka den.
Ang. mitt senaste inlägg så ja, jag kom iväg till skolan! Dagen efter också, sen gick det inte..
Har legat hemma i min säng som vanligt. Böjar typ bli alltför deprimerad likgiltig.
I tisdags träffade jag sjuksystern för att se hur allt står till med mig, haha. Allt var i sin ordning och jag hade en väldigt perfekt "växt-kurva".
Med tanke på att vi vägde mig fick jag också reda på att jag gått ner 9 kg på ungefär en månad, kunde inte låta bli att vara så glad över det att jag tillslut blev utmattad av all glädje, vilket resulterade i att jag stannade hemma i sängen.
Soooo here we are.. Tror aldrig förut jag mått som jag mår nu. Är knappt ens ledsen, och jag är inte självmordsbenägen, jag är bara så trött på att finnas. Det är inte så deppigt som det låter, jag lovar. Ber iallafall om ursäkt för det. MEN. Jag har bara tappat typ hoppet, orken och livsglädjen.
Därför ligger jag i sängen hela tiden. Dessutom så behöver jag inte träffa människor, vilket jag oftast får ångest av pga att jag tror jag är ogillad.
Men hur jag än gör kommer ångesten fram titt som tätt. Går jag ut får jag ångest, går jag inte ut får jag ångest. Äter jag får jag ångest, äter jag inte får jag ångest. Den jobbigaste momentet är ändå ångesten över hur lite jag bryr mig, hur meningslöst allt känns.
Det är ingen mening i att gå ut och röka eller gå till skolan eller umgås med mamma eller spela gitarr eller i allt annat som bygger upp en vardag.
Förlåt för att jag tynger er med något som verkar värre än det är. Jag har ingen dödslängtan, jag vill bara vara i någon slags koma, slippa känna något, men fortfarande vara i livet. Eller något.
Jag är nästan helt säker på att det här bara är en fas som jag snart tagit mig ur, i'll just keep fighting!
- Lol var så jävla gullig när jag var liten, haha!
Men jaa mamma har min data igen, lol måste sköta mig så jag får tillbaka den.
Ang. mitt senaste inlägg så ja, jag kom iväg till skolan! Dagen efter också, sen gick det inte..
Har legat hemma i min säng som vanligt. Böjar typ bli alltför deprimerad likgiltig.
I tisdags träffade jag sjuksystern för att se hur allt står till med mig, haha. Allt var i sin ordning och jag hade en väldigt perfekt "växt-kurva".
Med tanke på att vi vägde mig fick jag också reda på att jag gått ner 9 kg på ungefär en månad, kunde inte låta bli att vara så glad över det att jag tillslut blev utmattad av all glädje, vilket resulterade i att jag stannade hemma i sängen.
Soooo here we are.. Tror aldrig förut jag mått som jag mår nu. Är knappt ens ledsen, och jag är inte självmordsbenägen, jag är bara så trött på att finnas. Det är inte så deppigt som det låter, jag lovar. Ber iallafall om ursäkt för det. MEN. Jag har bara tappat typ hoppet, orken och livsglädjen.
Därför ligger jag i sängen hela tiden. Dessutom så behöver jag inte träffa människor, vilket jag oftast får ångest av pga att jag tror jag är ogillad.
Men hur jag än gör kommer ångesten fram titt som tätt. Går jag ut får jag ångest, går jag inte ut får jag ångest. Äter jag får jag ångest, äter jag inte får jag ångest. Den jobbigaste momentet är ändå ångesten över hur lite jag bryr mig, hur meningslöst allt känns.
Det är ingen mening i att gå ut och röka eller gå till skolan eller umgås med mamma eller spela gitarr eller i allt annat som bygger upp en vardag.
Förlåt för att jag tynger er med något som verkar värre än det är. Jag har ingen dödslängtan, jag vill bara vara i någon slags koma, slippa känna något, men fortfarande vara i livet. Eller något.
Jag är nästan helt säker på att det här bara är en fas som jag snart tagit mig ur, i'll just keep fighting!
- Lol var så jävla gullig när jag var liten, haha!
luckypill - weak
Nej jag vet verkligen inte. Jag vet ingenting.
Jo, några saker vet jag. Det är söndag, klockan är snart 7, jag heter Jennifer, jag har svikit min familj idag, jag är nästan tom på näring och jag har ingen energi.
Jag är jättesvag. Någonting har hänt med mig, men jag vet inte vad. Jag är inte mig själv, jag är så.. Tom.
Jag tror inte att jag är ledsen, och jag tror inte heller att jag är glad.
Jag har inte lust att göra någonting förutom att lägga mig ner och förbli liggandes tills jag vet om allt ovetande.
Min verklighetsuppfattning känns svajig. Jag har känt mig liten idag, golvet och väggarna har känts större än vad de brukar vara, men när jag jämför mig med väggen är allt som det ska.
Jag låter som om jag hamnat i någon psykos, men det har jag inte, promise. Jag har bara för lite av all kraft som finns i kroppen, och då blir saker ur funktion. Lik som en apparat.
Idag är jag en apparat, en sådan som kan spela gitarr men inte städa.
Jo, några saker vet jag. Det är söndag, klockan är snart 7, jag heter Jennifer, jag har svikit min familj idag, jag är nästan tom på näring och jag har ingen energi.
Jag är jättesvag. Någonting har hänt med mig, men jag vet inte vad. Jag är inte mig själv, jag är så.. Tom.
Jag tror inte att jag är ledsen, och jag tror inte heller att jag är glad.
Jag har inte lust att göra någonting förutom att lägga mig ner och förbli liggandes tills jag vet om allt ovetande.
Min verklighetsuppfattning känns svajig. Jag har känt mig liten idag, golvet och väggarna har känts större än vad de brukar vara, men när jag jämför mig med väggen är allt som det ska.
Jag låter som om jag hamnat i någon psykos, men det har jag inte, promise. Jag har bara för lite av all kraft som finns i kroppen, och då blir saker ur funktion. Lik som en apparat.
Idag är jag en apparat, en sådan som kan spela gitarr men inte städa.
luckypill - when everything's just wrong
Jag fyller år om precis en vecka. Förut var jag pepp som fan, men nu är jag väldigt otaggad.
Skulle inte banga på att bara ligga i sängen hela dagen, asvärd födelsedag ju.
Egentligen ville jag fira galet med mina vänner, men jag har varit väldigt deppig senaste tiden, självkänslan är på botten och livslusten är inte direkt inom synhåll. Jag säger inte att jag vill dö, är bara inte så glad på livet. Eller något.
Jag vill bara ligga i sängen tills sommaren är över. Längtar alltid jättemycket tills det blir sommar, sen när den börjar närma sig blir jag bara skrämd.
Känns som att allting måste vara så bra på sommaren - allt är så ljust, folk är glada hela tiden, de har fina och lätta kläder och allting är bara helt tvärtemot min lilla värld. Det blir som ett krav att man ska vara så glad när det är fint väder, varmt och man är ledig.
Nej fy vad jobbigt med värmen, då kan man inte ha sina svarta jeans och tjocktröjor.
Vill inte visa mina armar. Vill inte visa min kropp.
Ska leva på theralen (ångestdämpande preparat som gör en dåsig) och bara sova hela tiden. Jävlar vad skönt.
Skulle inte banga på att bara ligga i sängen hela dagen, asvärd födelsedag ju.
Egentligen ville jag fira galet med mina vänner, men jag har varit väldigt deppig senaste tiden, självkänslan är på botten och livslusten är inte direkt inom synhåll. Jag säger inte att jag vill dö, är bara inte så glad på livet. Eller något.
Jag vill bara ligga i sängen tills sommaren är över. Längtar alltid jättemycket tills det blir sommar, sen när den börjar närma sig blir jag bara skrämd.
Känns som att allting måste vara så bra på sommaren - allt är så ljust, folk är glada hela tiden, de har fina och lätta kläder och allting är bara helt tvärtemot min lilla värld. Det blir som ett krav att man ska vara så glad när det är fint väder, varmt och man är ledig.
Nej fy vad jobbigt med värmen, då kan man inte ha sina svarta jeans och tjocktröjor.
Vill inte visa mina armar. Vill inte visa min kropp.
Ska leva på theralen (ångestdämpande preparat som gör en dåsig) och bara sova hela tiden. Jävlar vad skönt.
