Du mysteriska "V"... Reveal yourself!

Alltså.. Det är jätteläskigt med anonyma kommentarer, o man går o grubblar på det i evigheter.....
Så pl0x, skriv namn när ni kommenterar! ; __ ;

Jag hatar att vara sjuk, verkligen hatar.
Jag blir så himla hjälplös och klen då, och det gör mig superdeppig, för jag är en sådan person som vill klara sig själv och typ "nej jag klarar mig, det är ingen fara, såret är ju bara typ 77 cm djupt!". Ah lolwut, you get it. Jag "kan själv", och det brukar inte funka så bra när man är sjuk..

Så.. Nu ligger jag här i sängen, febrig, hjälplös och eländig.
Känns typ som att hela kroppen har en inflammation då leder som bl.a. knäna, axlarna, fingrarna och nacken är alldeles ömma.

Håll tummarna för att jag slipper detta så fort som möjligt, är ni snälla!

P.S...... Du är inte sjuk på riktigt om du överlever utan detta!!!!!!! :

Jag klarar det inte längre. Jag kan inte.

Jag förstår inte varför det blir såhär, eller vad jag har gjort för att förtjäna detta.
Efter att jag blev utskriven från kliniken bestämde jag mig för att det fan fick vara nog. Jag kämpade mig igenom varenda jävla dag utan självskada trots de starka impulserna.
Jag berättade för de s.k. "hjälparna" vad jag kände, tänkte och behövde. Dom lyssnade och såg till att jag fick flytta till jourfamilj för att få ro och trygghet i vardagen så jag kunde prestera över huvudtaget i skolan.
Jag har varit i skolan nästan exakt varje dag, i tid dessutom. Tankarna har varit jobbiga, men ändå så har jag gått in på lektionerna och fått en del gjort.
Beskedet jag fick innan sommarlovet var jättebra. Trots att jag hade så lite som 25% närvaro så fick jag C i alla ämnen förutom biologi där jag fick D.
Men här är jag nu. Från att ha klättrat rätt högt upp på stegen så har jag nu dragits ner rejält av ångesten som jagat mig.
Fyfan, den har legat hack i häl på mig men jag har alltid lyckats smita ifrån den.
Jag skäms så djävulskt mycket, men vet ni? Jag trodde faktiskt på det till en början. Idiotiska jävla jag trodde på att jag äntligen var på fötter igen, att jag stod stadigt och att jag inte skulle kunna rubbas mer.
Jag blir så jävla äcklad av tanken på att jag gick på min egen lögn. Redan på kliniken sa jag att jag inte ville göra på det här sättet, jag sa att jag inte skulle kunna lura mig själv. För det är så jag ser på "glädje" - man lurar sig själv att saker och ting är som det skall, man sopar bort smutsen från axlarna och ger sig in i matchen igen.
Är det så ni lever? Är ni ärligt talat lyckliga, eller är det bara en ytlig lögn som döljer den grova ångesten som lurar bakom hörnet?

Djupa andetag, kom igen Jennifer, djupa andetag. Bara för den här gången. Nej, självklart skall du inte kämpa och slita, bara håll ut.
Ja, jag vet att det är hackigt när du andas, men bara håll ut. Okej?
Du får ge upp, det skulle jag också gjort om jag var du, det är inte så konstigt att du är utmattad.
Du var så stark som iallafall försökte ta dig ur sängen och kontakta vännerna, du är ju inte kapabel till att ha relationer, men det var ett sannerligen tappert försök!
Seså, blunda och ignorera känslan som högg tag i dig då du såg rakbladen. Du behöver inte vara rädd, det var två hela dagar sen du såg dom, och du är ju fortfarande hel - på utsidan alltså.
Blunda nu min tappra krigare, kriget är redan förlorat. Blunda och bara.. Bara håll ut.

Saker börjar bli så som de var förut.
Jag kollar runt mig och märker att jag befinner mig i samma känsla som jag hade på kliniken i somras.
Folk sitter för sig själva och bara kollar med sina tomma blickar, dom lyder personalen med ett leende på läpparna, det syns så tydligt att dom tror på att detta ställe kan skapa något slags hopp inom dem, som att de tror att snart, snart så kommer allting bli bra.
Mitt i allt sitter lilla jag. Som återigen fått grepp om verkligheten.
Nu har jag ännu en eländig gång insett att jag är fejk rakt igenom.
Hur har jag ens klarat av att se mig i spegeln, se det där fejkade leendet och bara fortsätta ljuga för mig själv och alla runt omkring mig.
Jag ber om ursäkt, så hemskt mycket. Men jag är tillbaka i samma gamla Mimmi nu, igen.
Jag tar erat hopp om mig ifrån er, som att stjäla godis från ett litet barn.
Snopet, men det slutar ändå bara illa. Det förstår ni väl? Ni känner ju mig, gamla Mimmi.

ÄckeljävlaidiotMimmi. Fan för mig.

Förstår att det är jobbigt att jag skriver så många inlägg varje dag.. Fan, borde verkligen dra in på bloggandet..
Okej, skall sluta larva mig.

På tal om "dra in på" så är jag idag inne på min 7e dag som rökfri, och för er som inte har så bra koll på veckans dagar så betyder det att jag varit rökfri i en vecka nu! =)
Känner mig asastronk. Men fybubblan vad sinnesrubbat psykiskt jobbigt det är.. Det har sugit musten ur mig, minst sagt. .___.

Idag är jag lite småhängig, så jag stannar hemma från skolan och städar och tvättar istället. Alltid något!

Jag är jättedeppig, sådär hopplöst så man inte kan göra någonting.
Har legat i sängen hela dagen. Tog min sista cigg igår, och röksuget tar så hårt på mina krafter.
Jag brukade ju liksom alltid gå ut och röka så fort jag var stressad, ledsen, upprörd eller ångestfylld. Det känns seriöst som att jag förlorat mitt livs glädje, som att halva mitt liv tagits ifrån mig.. Det låter jättefånigt, men det känns som att jag inte är någon utan rökningen. Det är ju det enda som känns verkligt!

Jag har så ont i magen, men kan inte äta.
Jag har självskadeimpuls, men jag står emot.
Jag vill börja gråta, men det känns så värdelöst.
Jag känner mig ensam, men det är mer än bara en känsla.

Åh känns helt fantastiskt att det är ett nytt år nu. Hur fånigt som helst, men jag känner sådan energi inför detta år!!

Jag firade mitt nyår med världens bästa Julia, det var hur kul som helst!
Är rätt trött så skall bara slappa resten av dagen nu..

Hoppas ni hade en bra kväll all of youuu!