Yeah, blev ju sjukt mycket bloggande idag! Nejmen, har faktiskt tänkt blogga vid flera tillfällen, men bara känt mig tom på ord, hehe..

W/e nu blev det ett inlägg iallafall!
Kände mig så flitig i skolan idag.. Kom en timma sent (pga dålig tidsuppfattning) så jag bestämde mig för att stanna kvar en timma extra, vilket var jättebra då jag fick mycket gjort.
Skall börja äta sånadär fiskleverolje-tabletter varje morgon, huvudet skall tydligen fungera bättre då. Eller aa, koncentrationen blir ju bättre, vilket kan behövas då man har ADHD.......... =))))

Nu skall jag förbereda inför morgondagen och sedan gå och lägga mig, har nämligen möte 08.30 imorgon så måste alltså åka hemifrån 07.30. Kommer vara så sjukt jävla stolt om jag klarar det, helt sinnesrubbat tidigt, eh.


- Såhär attraherande såg jag ut idag. Känns så ovanligt med smink, använder det bara 1-2 gånger i veckan. Väldigt skönt att slippa den stressen på morgonen..

Fick en fråga om vad jag tyckte om teatern De Tre Musketörerna.
Wow, säger jag bara. Helt underbar. Jag kan veeeeerkligen rekommendera er att se den!
Skall faktiskt gå och se den nu igen på Söndag för att den var så härlig, totalvärt att gå 2 om inte ännu fler gånger.
Det var sådan power och glädje i hela uppsättningen. Dessutom är det typ en rock-musikal, vilket är asballt.
Ja, som ni ser har jag bara positivt att säga om den.

När man hör att den är 3½ timma storknar man ju bara av tanken på att sitta där, men tro mig, tiden flyger förbi för att man har så kul, och efteråt tänker man att den kändes så mycket kortare än vad den var och att man gärna sitter några fler timmar, haha!

Hej, jag gillar att spela gitarr och måla mina naglar, och jag suger på att blogga.
Nästan så man funderar på att inte blogga alls istället för att verkligen ge det en chans.
Äh, jag bloggar regelbundet ett tag så får vi se hur det känns!

Var i stan med Sandra idag, fyfan vad jag bara vill ha alla pengar i världen och köpa massa skor, korsetter och annat snyggt, gosh.
I want money, money, I want lots of lovely money. Show me what it takes to be a real rich bitch! Jotack.

Ey, vill ni se hur jag såg ut för någon vecka sedan?! Åhlrajt, here you go.


- Vet inte hur det gick till men helt plötsligt var mina ögonbryn hyfsat fungerande. Likeable.

You heard me. Inlägg från Sony Ericsson-mobiler blir jättefula för det blir något fel med le connection mellan mobil och blogg esse då retur spårlöst försvinner ut i rymden. W/e, nu skall jag och mamma på pjäsen/musikalen "De tre musketörerna", helfränt.

Det är hemskt nu. Mår så himla.. hemskt.
Känns som att det inte kan bli så mycket värre nu, därför tänker jag göra precis tvärtemot det som känns bra, för det är vad alla säger att jag skall göra.

Jag skall börja äta, normalt.
Idag har jag ätit alla måltider, brukar bara äta frukost.
Mamma fick nog av att jag bara väger mindre och mindre, så jag har inget val egentligen.
Jag är så rädd för att jag skall känna mig sådär ännu mer äcklig igen, som jag gjorde förut. För fyra månader sen, då vägde jag 12 äckliga kilo mer än nu.
Tänk om mina nyckelben försvinner igen? Jag vill verkligen inte det, men det får jag ta itu med om det skulle bli så. Jag skall ju träna mycket också!

Det här måste bli bra, för jag klarar inte att hålla ut mer.
Håller alla mina tummar nu, hoppas och försöker!

Hej bloggen, jag skall bli bättre på att skriva nu. :thumbup:

Jag har ångest, men jag orkar inte ens gråta. Nästan så jag skrattar då jag har ångest för att det är så värdelöst.

Jag försöker spekulera, jag gör verkligen det.
Men jag kommer absolut ingenstans, och så har det varit nu i.. ett tag. Jag kan inte ens minnas.
Jag får panik, fast jag säger det med en lugn ton på rösten, jag vill ju inte dra åt mig någon uppmärksamhet.
Men hur som helst. Panik. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, skrika eller tiga, stå, gå eller krypa härifrån (heh Kent-lyrik), för när jag tänker på nuet är det tomt. Varken svart, vitt eller grått.

Så.. Du vet inte hur du mår?
Stämmer korrekt!
Eller okej, det är ju inte bra iallafall, tror jag..
Men.. Jag bara vet inte. Det hela låter jättekonstigt, men jag vet inte ens vad jag inte vet.

Känner mig osmart, trög, dum och allmänt hjärnskadad när jag uttrycker mig såhär, men jag måste skriva ur mig mitt hjärtas bördor, och det är såhär de ser ut.

Tycka vad ni tycka vill, jag bryr mig inte. För jag känner mig ändå så djävulskt ensam och svag.
Inte bara psykiskt. Mina tankar har spridit ut sig i hela min kropp nu.
Det kanske är därför jag känner mig ful. Alltså för att jag bara ser tankar överallt.
Det är precis som om dom tagit över mina sinnen. Jag märker det när jag t.ex. "kollar på tv", jag kan inte riktigt påstå att jag kollar och fokuserar mig på tv:n, för jag kommer på mig själv med att bara stirra tomt på skärmen, och inte ha någon aning om vad jag tittar på, hur jag mår, vad jag tänkt på, eller hur länge jag suttit och bara stirrat.

Det är då jag undrar - "Är det här normalt? Är det ens verklighet? Och om det är det, skall jag leva med detta för evigt, eller finns det något att göra åt det? Och i sådana fall, vad i helvete är det jag skall göra?"

Jag önskar jag kunde säga att jag är ensam, men då blir alla så upprörda och tycker att jag är otacksam och jävlig som "skiter i alla som bryr sig".
Jag skiter inte i någon alls. Jag försöker tro på att folk bryr sig, och jag tror inte på motsatsen. Men det spelar ingen roll, för min ensamhet handlar om att jag inte har någon att prata med.
Eller jo, det har jag väl. Jag skulle kunna prata med vem som helst.
Men ingen av de jag hittils pratat med (vuxna som unga) har förstått helt och hållet eller kunnat hjälpa mig ur det som bekymrar mig.
Jag menar absolut inte att klaga på någon, och hoppas att ni inte tänker så när ni läser detta.
Jag älskar de människor jag har omkring mig, tycker att alla duger som de är och vill inte ställa några som helst krav. Jag känner mig bara så omänsklig, ensam och hopplös.

Det enda hoppet jag har är att folk inte har några negativa dömanden på mig pga hur jag tänker och känner.