TIDEN

Det tar ett tag innan det slutar blöda, men jag är van, jag vet hur man ska göra.
Jag har börjar skära mig på överarmen, för det är blodet jag vill se, och där blöder det fortare och mer. Men nu skar jag på undersidan, och eftersom jag är van vid att det börjar blöda snabbare så skar jag djupare för jag trodde att det var för ytligt, men nu slutar det inte blöda, jag vill inte se mer blod, jag har sett så mycket jag behöver se. Om jag ser för mycket nu kommer jag bara vilja se ännu mer, skära mer, djupare. Det får jag inte. Det får inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. Jennifer du är dum, dumma, dumma Jennifer. Du kan sånt här, fokusera nu, få det att sluta.

Jag vill inte tänka mer, jag tänker för mycket. Det är då det händer. Jag gillar det, men.. Alla andra hatar det. Det är svårt, alla gillar mig mindre för att jag mår som jag gör. Därför skäms jag.
Men vad finns det att göra? Kan ju inte helt plötsligt bara sluta må dåligt, det är omöjligt. Jag kämpar ju varje dag, men det fattar ju inte dom. Dom vet inte hur det känns. Ensamhet. Varför ska det vara såhär? Ta mig härifrån, få mig att försvinna!

Nej jag orkar faktiskt inte mer.

Vaknade halv 12 med ångest, usch vad det här är krångligt.. Frågade S'et om hon kunde träffas, det gick inte..
Då rasade lite av det jag byggt upp, som vanligt. Men det är väl bara att bygga upp och bygga upp och sen se det rasa tusen gånger till.. Eller?
Jaja, så idag ska jag väl bara vara hemma och ta kol på mej själv (y)

Gråtit några tårar nu.. Pratat lite med Glädjen och fått stöd. Han är min bezta hezt.
Anyway, ångrar redan det jag skar in i armen idag.. Det ser inte bra ut och gör dessutom väldigt mycket ondare än det brukar göra, failed. Jag vet inte hur jag ska klara detta, men jag får väl skriva lite i den här bloggen och se om det känns bättre, till och börja med är jag den enda som känner till bloggen, framåt i tiden får vi se..
När jag sen är död kan man få läsa om min senaste tid, se vad felet var. Det är ju helt klart att jag har en depression, fått det diagnostiserat också, eller hur det nu stavas..
Hur som helst, det jag ville komma fram till är att jag älskar Miraklet och att livet är totalt hopplöst, som vanligt alltså!