Impulser brukar ju inte resultera så bra
Nöjd, nöjdare, Jennifer
Det har faktiskt gått bättre än jag väntat mig, var ju hur nervös som helst med tanke på att det är första hela helgen hemma på 4 veckor.
Igår träffade jag härliga Peter (Julia), det var huuuuuur trevligt som helst. Hennes familj bjöd hem mig på god middag, sedan gjorde hon en yolo-insats och presenterade Jennimongo för hennes kåmpizzz. Starkt jobbat, Peter! Ett stort steg för mänskligheten, ett litet steg för.. Ehh, jaa.. Dat.. Thäng..
Hade det hur som helst jättebra och är så glad över att jag lärde känna henne.
Okej.. Nu över till något annat för det börjar bli awkward nu, jag är aldrig såhär gosegullenuttekänslig. Jag är stenhård och tuff och säger "mongo" istället för "du är en så fin och bra vän och jag tycker om dig".
SÅ JULIA, OM DU SER DETTA SKALL DU KÄNNA DIG VÄLDIGT HEDRAD, jag är liksom exposed och hela min image har nu rubbats. Heeeeeeeeeeeeeeh inte för att jag haft någon. ;______;
- En Peter och ett mongo.
luckypill - why pretend?
”Du borde skriva ner hur du känner, så det blir enklare att förstå”
Jo, det stämmer ju. Det blir så tydligt när jag skriver, kan inte riktigt sätta ord på det när jag bara skall prata om det. I texterna samlar jag ju ihop allt vad min hjärna går igenom.
Till och med jag själv säger åt mig att skriva. Men det känns så tomt inom mig. Vad är det jag skall skriva? Vad jag har gjort under dagen? Hur vädret fick mig att känna?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag känner, det blir så svårt att skriva då. Men nu ger jag det ett försök!
Jag vaknade upp och fick kisa med ögonen. Solen strålade starkt in i mina ögon. Jag vände på mig och tog upp mobilen, där tog det stopp. Varför tar jag upp mobilen när där inte finns något roande? Hade jag tänkt spela Jewel Quest 2? Jag har ju redan klarat det minst 50 gånger, och när jag spelar är jag upptagen av tankarna och fokuserar inte på spelet.
Nej, jag kanske tänkte kolla om jag fått något sms? Fast det vore ganska dumt, jag vet ju att jag inte fått något sms. Jag har slutat höra av mig till folk, så vem hade jag förväntat mig ett sms ifrån?
Då var det väl Facebook jag tänkte kolla, och det är ju nästan ännu dummare, för det har såklart inte hänt något där heller.
Jag är ensam. Jag har satt mig själv i den sitsen, jag måste inse det. Släppa taget.
Dom säger på möten att jag skall göra det. Släppa taget och låta andra stå för hoppet jag själv inte har. Luta mig tillbaka och lita på att de tar emot mig.
Jag har redan släppt taget, det blev så automatiskt när jag insåg att jag sitter fast i tomheten och bristen på lust. Någon annan kan ju inte hoppas åt mig. Jag måste hoppas själv, eller leva inom andra, känna deras hopp och intala mig själv att det är mitt eget.
Jag behöver leva i en lögn. Jag är övertygad om att det är enda sättet att komma ifrån detta själsmonster. Men då lockar det ju mer att inte finnas än att finnas på låtsas.
Det här är så korkat, hela situationen. Jag försöker liksom lura mig själv. Det gör ju bara att mitt liv är ännu mer meningslöst än vad det är nu när jag bara försöker hålla ut.
Jag tänder en cigg, tar ett djupt bloss och slappnar av. Jag drar min hand över den knottriga betongväggen och känner livet i mina fingertoppar. Jag småskrattar lite.
Varför envisas jag med att stanna i något jag inte vill vara med om? Jag vill inte leva, jag förstår inte varför jag inte bara kan acceptera det. Fast i och för sig, det skulle fortfarande vara helt tomt och hopplöst.
Jag ger upp, jag kommer ingen vart i detta skrivande. Jag får hålla ut och hoppas på att Mayaindianerna kan sin grej.
Acceptance is just too scary
Försöker ta vara på nuet, vet inte hur jag skall göra annars. Liksom, när något ändras och man inte hann finnas i det man precis förlorat blir man så besviken på sig själv, så jag tänker verkligen försöka leva i stunden.
Det är bestämt att jag stannar på avdelningen några veckor till, är svag och nere. Lite för mycket för att tro på eller klara av någonting.
Jag behöver känna lite trygghet ett tag till. På kliniken är jag skyddad från mig själv och mina dumma handlingar.
Men skall försöka ha nattpermissioner och vara hemma lite. Skall även gå i skolan varje tag och hålla kvar greppet om ett "normalt liv". Vilket jag förhoppningsvis har en gnutta kvar av, hehe.
luckypill - sing me one last song, save me from myself
Men det är ju inte vad jag egentligen vill göra. Jag är så sjukt trött på att känna denna meningslösa känsla att jag vill göra någonting som gör en stor skillnad, något långsiktigt. Jag har inte orken som krävs för att ta små steg, ta en dag i taget och bara klara av nuet.
Små steg är stora steg för mig, och dom får mig att tappa mer och mer kämparglöd. Jag tror inte ens jag har någon sådan kvar.
Jag får mer och mer ångest, det känns som att max-nivån för hur mycket ångest man kan ha är obefintlig, för de tycks aldrig ta slut. Det känns som att ju mer tiden går, desto svagare blir jag.
Jag vet knappt vad jag skrivit nu, om jag ens fått ur mig det jag ville. Det är bara så tomt överallt. Önskningar, tankar, lust, hopp, tro. Jag kan inte hitta det.
Det är nästan så jag önskar att jag såg någon mening i att självskada, för det var det enda jag såg mening i förut, men nu känns till och med det hopplöst. Jag tror jag slutat helt med det nu.
Var fri från det i ca 3 månader, sedan gjorde jag det två gånger en dag, och nu har jag varit fri i snart 2 månader igen. Det är väl bra antar jag.
Men nu har jag börjat få svårt att sova också, bara för att jag inte vågar.
Jag vågar inte sluta mina ögon bara för att jag vet att jag ändå kommer vakna upp ännu en gång. Jag vill inte behöva känna/tänka såhär. Känner mig så jävla vidrig och negativ, jag vill inte bli hatad för att jag känner såhär, jag kan ju inte komma ifrån det.
Äckligäckligäckligäcklig. Jag vill bort från mig själv. Vara någon man kan tycka om.
Jag vill stanna tiden, hinna andas och ta nya tag. Krama om mig själv och rädda mig från det som hemsöker mig.
Jag behöver någon form av hjälp, men jag måste klara det själv. Skall inte besvära andra mer, jag skäms så hemskt mycket.
Sorrrrrreh
Menmen.. Lite inlägg här och där kanske det kan bli!
Jag har börjat ta anti-depp nu, så får hålla tummarna för att det ger någon bra verkan!
- En månad sen, w/e.
