Jag försöker spekulera, jag gör verkligen det.
Men jag kommer absolut ingenstans, och så har det varit nu i.. ett tag. Jag kan inte ens minnas.
Jag får panik, fast jag säger det med en lugn ton på rösten, jag vill ju inte dra åt mig någon uppmärksamhet.
Men hur som helst. Panik. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, skrika eller tiga, stå, gå eller krypa härifrån (heh Kent-lyrik), för när jag tänker på nuet är det tomt. Varken svart, vitt eller grått.

Så.. Du vet inte hur du mår?
Stämmer korrekt!
Eller okej, det är ju inte bra iallafall, tror jag..
Men.. Jag bara vet inte. Det hela låter jättekonstigt, men jag vet inte ens vad jag inte vet.

Känner mig osmart, trög, dum och allmänt hjärnskadad när jag uttrycker mig såhär, men jag måste skriva ur mig mitt hjärtas bördor, och det är såhär de ser ut.

Tycka vad ni tycka vill, jag bryr mig inte. För jag känner mig ändå så djävulskt ensam och svag.
Inte bara psykiskt. Mina tankar har spridit ut sig i hela min kropp nu.
Det kanske är därför jag känner mig ful. Alltså för att jag bara ser tankar överallt.
Det är precis som om dom tagit över mina sinnen. Jag märker det när jag t.ex. "kollar på tv", jag kan inte riktigt påstå att jag kollar och fokuserar mig på tv:n, för jag kommer på mig själv med att bara stirra tomt på skärmen, och inte ha någon aning om vad jag tittar på, hur jag mår, vad jag tänkt på, eller hur länge jag suttit och bara stirrat.

Det är då jag undrar - "Är det här normalt? Är det ens verklighet? Och om det är det, skall jag leva med detta för evigt, eller finns det något att göra åt det? Och i sådana fall, vad i helvete är det jag skall göra?"

Jag önskar jag kunde säga att jag är ensam, men då blir alla så upprörda och tycker att jag är otacksam och jävlig som "skiter i alla som bryr sig".
Jag skiter inte i någon alls. Jag försöker tro på att folk bryr sig, och jag tror inte på motsatsen. Men det spelar ingen roll, för min ensamhet handlar om att jag inte har någon att prata med.
Eller jo, det har jag väl. Jag skulle kunna prata med vem som helst.
Men ingen av de jag hittils pratat med (vuxna som unga) har förstått helt och hållet eller kunnat hjälpa mig ur det som bekymrar mig.
Jag menar absolut inte att klaga på någon, och hoppas att ni inte tänker så när ni läser detta.
Jag älskar de människor jag har omkring mig, tycker att alla duger som de är och vill inte ställa några som helst krav. Jag känner mig bara så omänsklig, ensam och hopplös.

Det enda hoppet jag har är att folk inte har några negativa dömanden på mig pga hur jag tänker och känner.