Helt slut. Jag är så himla rädd för att det känns som att håller på att dala nedåt igen.
Det är tomt, eller något. Jag har nästan slutat bry mig om vad folk tycker om mig och det får mig att känna mig isolerad på ett obehagligt sätt, som om jag är i en helt egen värld.
Jag har alltid varit en som observerar omgivningen och kollar runt på människor jag går förbi, men nu kollar jag nästan aldrig på någon. Jag bara går och kollar rakt fram eller ned i marken.

Jag känner mig inte trygg med människor, om någon råkar gå in i mig vill jag typ lägga mig på marken och bryta ihop. Åh jag känner mig så jävla liten när folk rör mig så plötsligt utan att jag är förberedd.
Jag hatarhatarhatar att kramas, men ändå saknar jag att bara kunna ligga i någons famn och njuta, att bli plötsligt kramad utan att få panik.

Det värsta är hela grejen med att hata något samtidigt som man saknar det, och att man önskar man hade det men sedan tänker sig in i situationen och bara känner sig så äcklad av sig själv att man inte vill vara med om det.
Hela jag är bara en enda stor röra med känslor och tankar, osorterat, oförståeligt, overkligt, ouppnåeligt, oroligt, obehagligt, otryggt.

Droga ner mig så pass att jag inte kan röra mig men är i medvetet tillstånd och krama mig tills jag tycker om det. Omfamna mig som om mitt liv låg i dina händer.
Visa mig att kärlek är något vackert och underbart. Väck mig ur min koma genom att lägga dina armar runt mig, som ett skydd mot allt ont i världen.
Få mig att känna mig betydelsefull och okej som jag är.