Ångesten kryper upp längs din ryggrad.
Du känner oron som stiger och lägger sig som en klump i halsen.
Du hyperventilerar, kippar efter luft. Du kan inte andas, det är ju det här du alltid velat.
Streta inte emot.
Paniken.  Andnöden.
Du kommer inte vinna, släpp taget.
Klumpen i halsen tar för sig mer och mer plats. Ännu mindre luft.
Du lägger dig i fosterställning, låter tårarna rinna.
Du ställer inga frågor, du har alla svar.
Med handen på hjärtat ber du om ett slut.
Känner hjärtat som slår, du vill inte känna.
För varje slag får du en obehaglig känsla.
Det är jobbigt nog att leva, du behöver ingen puls som påminner dig.
Vart är lugnet? Vart är hjälpen för att slippa?
Du sträcker handen mot bordet och söker krampaktigt efter bladet.
Hjärtat dunkar till. Tankarna stannar.
Varför gör du det här? Du kan så mycket bättre.
Fingertopparna som försiktigt smeker dina ärr.
Lever du fortfarande? Hör du ljudet av ditt hjärtas slag? Känner du blodet pulsera vid din handled?
Det finns ingen ork till att förstå.
Utmattad och klen kryper du ihop på golvet.

”Dear soul. I will now close my eyes one last time. I won’t open them again, I promise.
I’m sorry for all the pain I’ve caused you. For all the sorrows, the suffering, and my existence.
Let us now rest. We’ll be fine as soon as I’ve closed my eyes.
Forgive me, my soul, and I’ll show you how beautiful it could be to leave every single piece of life behind. How beautiful it will be to finally give up. To feel no more.”

Jag är ärrad, men jag är fri.
Jag sliter mig ifrån dig, jag är inte en del av dig längre.
Jag lämnar dig bakom mig.
Dina slag har upphört och tystnaden är vackrare än någonsin.
Jag förlåter dig nu när du slutat streta emot min vilja.
Din död är början på mitt liv.