Känns som att allt bara står still, eller går runt i en cirkel eller vad fan det nu känns som.
Eller nej, det känns nog som att tiden går för fort, varje kväll består av besvikelse. Jag har inte gjort något vettigt under dagen men inte vetat hur jag kunnat göra på ett annat sätt.
Tiden rullar på men jag står kvar här, dum i huvudet och helt lost.
Jag vet inte vad jag skall göra. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet ingenting.

Jag blir så deppig, jag står inte ut med mig själv dag ut och dag in. Jag borde börja gå ut och göra saker, men det känns inte som att det är värt, det gör ju antagligen ingen skillnad liksom, kommer bara känna mig overklig och känslolös då. Så fort jag går utanför lägenheten spelar jag ett spel. Mitt hem är min verklighet.
Utanför den är jag knappt någonting, det finns så mycket där ute, och det får mig att krympa.
Mitt hem är litet och gör mig stor. Sakerna att göra hemma är begränsade, då är det enklare att komma fram till någonting. Ute är gränsen obefintlig, det finns hur mycket som helst att göra. Då känner man sig liksom patetisk om man "bara" kommer på 100 olika saker utav.. En oändlighet.
Åh denna värld är för stor för mig, den får inte plats i mitt huvud och mitt huvud är för litet för att finnas i världen.

Mind totally fucked.

Jag kan inte ens säga att min värld är upp och ned, för jag vet inte vad som är rätt håll. Suck.