Jag är så himla skör just nu, ändå har jag tagit mig ut och gjort saker och försökt ignorera det jobbiga..
Men hur länge håller det liksom? Jag kan ju hålla på så resten av livet, men det blir ju inte en funktionell livsstil. Jag måste göra något, och det är nu. Men jag måste klara det själv, jag har inga tillgångar eller möjligheter, jag har bara mitt osäkra eländiga jag.

Jag vill lägga mig ned och gråta, och bara gråta tills alla tårar tar slut och allting känns bra igen.
Jag vill krypa ihop i någons famn, ligga där och snyfta utan att känna mig till besvär. Bara känna mig trygg.

Jag vet inte vad som är verklighet och vad som är mitt dåliga mående, eller om det är mitt dåliga mående som är verkligheten, och så finns det någonting annat som då inte är verklighet.. Nej jag har ingen aning, och jag blir galen bara av att tänka på det.
Den här världen och alla de tankar den ger mig är alldeles för kraftfullt för lilla mig.
Jag har ingen att vara liten hos, och det gör ont. Jag måste bli vuxen utan att stanna upp.