Jag känner mig gråtfärdig, tom, rädd, ensam, hjälplös och hopplös. Jag känner det i hela kroppen.
Jag började nästan gråta av glädje förra veckan då jag insåg att medicinen börjat verka som den skall, och att jag inte haft ångest/jobbiga tankar på flera dagar, vilket är en väldigt lång tid i mitt fall.
För någon dag sedan började jag gråta av tanken på att vara fri från allt. Att bara vara, inte behöva ha minsta lilla bekymmer.
Inget ont i ryggen, inga ryckningar i kroppen, ingen yrsel. Bara ingen oro alls.
Att få slippa bara en liten småsak som skräp i ögat.
Jag börjar gråta nu, igen, så fort jag tänker på det. Jag gråter inte för att jag inte har det, eller för att jag önskar att jag hade det.. Nej, jag gråter för att det känns så overkligt, jag blir äcklad av avund.

Jag må vara hypokondriker, men flera gånger varje dag oroar jag mig över obehagliga saker i kroppen. Jag triggar upp mig själv och till slut är jag helt säker på att jag har någon farlig sjukdom.
Jag söker jätteofta på olika symptom jag tycker mig ha för att se om det finns någon matchande sjukdom.

Hur jag än gör och vart jag än är så känner jag mig aldrig trygg och avslappnad. Jag kan inte finnas i nuet fullt ut, för någon oro ligger och skaver och stör mig hela tiden.
Det gör att jag omedvetet går och spänner mig hela tiden, mina axlar är stenhårda även då jag försöker slappna av. Massage gör bara ont och sedan domnar känseln bara bort..

Jag vill vara fri. HELT FRI. Jag får panik.
Jag är fånge i min egen miserabla kropp och jag fattar inte hur jag skall göra något bra av situationen - som i detta fall är hela min framtid.
HJÄLP.