Jag är så utmattad och hjälplös. Det känns som att mitt inre försöker fördriva tiden, distrahera, hålla ut och fokusera på basics.
Men det är ju inte vad jag egentligen vill göra. Jag är så sjukt trött på att känna denna meningslösa känsla att jag vill göra någonting som gör en stor skillnad, något långsiktigt. Jag har inte orken som krävs för att ta små steg, ta en dag i taget och bara klara av nuet.
Små steg är stora steg för mig, och dom får mig att tappa mer och mer kämparglöd. Jag tror inte ens jag har någon sådan kvar.

Jag får mer och mer ångest, det känns som att max-nivån för hur mycket ångest man kan ha är obefintlig, för de tycks aldrig ta slut. Det känns som att ju mer tiden går, desto svagare blir jag.

Jag vet knappt vad jag skrivit nu, om jag ens fått ur mig det jag ville. Det är bara så tomt överallt. Önskningar, tankar, lust, hopp, tro. Jag kan inte hitta det.
Det är nästan så jag önskar att jag såg någon mening i att självskada, för det var det enda jag såg mening i förut, men nu känns till och med det hopplöst. Jag tror jag slutat helt med det nu.
Var fri från det i ca 3 månader, sedan gjorde jag det två gånger en dag, och nu har jag varit fri i snart 2 månader igen. Det är väl bra antar jag.
Men nu har jag börjat få svårt att sova också, bara för att jag inte vågar.
Jag vågar inte sluta mina ögon bara för att jag vet att jag ändå kommer vakna upp ännu en gång. Jag vill inte behöva känna/tänka såhär. Känner mig så jävla vidrig och negativ, jag vill inte bli hatad för att jag känner såhär, jag kan ju inte komma ifrån det.
Äckligäckligäckligäcklig. Jag vill bort från mig själv. Vara någon man kan tycka om.

Jag vill stanna tiden, hinna andas och ta nya tag. Krama om mig själv och rädda mig från det som hemsöker mig.
Jag behöver någon form av hjälp, men jag måste klara det själv. Skall inte besvära andra mer, jag skäms så hemskt mycket.