”Du borde skriva ner hur du känner, så det blir enklare att förstå”
Jo, det stämmer ju. Det blir så tydligt när jag skriver, kan inte riktigt sätta ord på det när jag bara skall prata om det. I texterna samlar jag ju ihop allt vad min hjärna går igenom.
Till och med jag själv säger åt mig att skriva. Men det känns så tomt inom mig. Vad är det jag skall skriva? Vad jag har gjort under dagen? Hur vädret fick mig att känna?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag känner, det blir så svårt att skriva då. Men nu ger jag det ett försök!

Jag vaknade upp och fick kisa med ögonen. Solen strålade starkt in i mina ögon. Jag vände på mig och tog upp mobilen, där tog det stopp. Varför tar jag upp mobilen när där inte finns något roande? Hade jag tänkt spela Jewel Quest 2? Jag har ju redan klarat det minst 50 gånger, och när jag spelar är jag upptagen av tankarna och fokuserar inte på spelet.
Nej, jag kanske tänkte kolla om jag fått något sms? Fast det vore ganska dumt, jag vet ju att jag inte fått något sms. Jag har slutat höra av mig till folk, så vem hade jag förväntat mig ett sms ifrån?
Då var det väl Facebook jag tänkte kolla, och det är ju nästan ännu dummare, för det har såklart inte hänt något där heller.
Jag är ensam. Jag har satt mig själv i den sitsen, jag måste inse det. Släppa taget.

Dom säger på möten att jag skall göra det. Släppa taget och låta andra stå för hoppet jag själv inte har. Luta mig tillbaka och lita på att de tar emot mig.
Jag har redan släppt taget, det blev så automatiskt när jag insåg att jag sitter fast i tomheten och bristen på lust. Någon annan kan ju inte hoppas åt mig. Jag måste hoppas själv, eller leva inom andra, känna deras hopp och intala mig själv att det är mitt eget.
Jag behöver leva i en lögn. Jag är övertygad om att det är enda sättet att komma ifrån detta själsmonster. Men då lockar det ju mer att inte finnas än att finnas på låtsas.
Det här är så korkat, hela situationen. Jag försöker liksom lura mig själv. Det gör ju bara att mitt liv är ännu mer meningslöst än vad det är nu när jag bara försöker hålla ut.

Jag tänder en cigg, tar ett djupt bloss och slappnar av. Jag drar min hand över den knottriga betongväggen och känner livet i mina fingertoppar. Jag småskrattar lite.
Varför envisas jag med att stanna i något jag inte vill vara med om? Jag vill inte leva, jag förstår inte varför jag inte bara kan acceptera det. Fast i och för sig, det skulle fortfarande vara helt tomt och hopplöst.
Jag ger upp, jag kommer ingen vart i detta skrivande. Jag får hålla ut och hoppas på att Mayaindianerna kan sin grej.