Saker börjar bli så som de var förut.
Jag kollar runt mig och märker att jag befinner mig i samma känsla som jag hade på kliniken i somras.
Folk sitter för sig själva och bara kollar med sina tomma blickar, dom lyder personalen med ett leende på läpparna, det syns så tydligt att dom tror på att detta ställe kan skapa något slags hopp inom dem, som att de tror att snart, snart så kommer allting bli bra.
Mitt i allt sitter lilla jag. Som återigen fått grepp om verkligheten.
Nu har jag ännu en eländig gång insett att jag är fejk rakt igenom.
Hur har jag ens klarat av att se mig i spegeln, se det där fejkade leendet och bara fortsätta ljuga för mig själv och alla runt omkring mig.
Jag ber om ursäkt, så hemskt mycket. Men jag är tillbaka i samma gamla Mimmi nu, igen.
Jag tar erat hopp om mig ifrån er, som att stjäla godis från ett litet barn.
Snopet, men det slutar ändå bara illa. Det förstår ni väl? Ni känner ju mig, gamla Mimmi.

ÄckeljävlaidiotMimmi. Fan för mig.