Jag förstår inte varför det blir såhär, eller vad jag har gjort för att förtjäna detta.
Efter att jag blev utskriven från kliniken bestämde jag mig för att det fan fick vara nog. Jag kämpade mig igenom varenda jävla dag utan självskada trots de starka impulserna.
Jag berättade för de s.k. "hjälparna" vad jag kände, tänkte och behövde. Dom lyssnade och såg till att jag fick flytta till jourfamilj för att få ro och trygghet i vardagen så jag kunde prestera över huvudtaget i skolan.
Jag har varit i skolan nästan exakt varje dag, i tid dessutom. Tankarna har varit jobbiga, men ändå så har jag gått in på lektionerna och fått en del gjort.
Beskedet jag fick innan sommarlovet var jättebra. Trots att jag hade så lite som 25% närvaro så fick jag C i alla ämnen förutom biologi där jag fick D.
Men här är jag nu. Från att ha klättrat rätt högt upp på stegen så har jag nu dragits ner rejält av ångesten som jagat mig.
Fyfan, den har legat hack i häl på mig men jag har alltid lyckats smita ifrån den.
Jag skäms så djävulskt mycket, men vet ni? Jag trodde faktiskt på det till en början. Idiotiska jävla jag trodde på att jag äntligen var på fötter igen, att jag stod stadigt och att jag inte skulle kunna rubbas mer.
Jag blir så jävla äcklad av tanken på att jag gick på min egen lögn. Redan på kliniken sa jag att jag inte ville göra på det här sättet, jag sa att jag inte skulle kunna lura mig själv. För det är så jag ser på "glädje" - man lurar sig själv att saker och ting är som det skall, man sopar bort smutsen från axlarna och ger sig in i matchen igen.
Är det så ni lever? Är ni ärligt talat lyckliga, eller är det bara en ytlig lögn som döljer den grova ångesten som lurar bakom hörnet?

Djupa andetag, kom igen Jennifer, djupa andetag. Bara för den här gången. Nej, självklart skall du inte kämpa och slita, bara håll ut.
Ja, jag vet att det är hackigt när du andas, men bara håll ut. Okej?
Du får ge upp, det skulle jag också gjort om jag var du, det är inte så konstigt att du är utmattad.
Du var så stark som iallafall försökte ta dig ur sängen och kontakta vännerna, du är ju inte kapabel till att ha relationer, men det var ett sannerligen tappert försök!
Seså, blunda och ignorera känslan som högg tag i dig då du såg rakbladen. Du behöver inte vara rädd, det var två hela dagar sen du såg dom, och du är ju fortfarande hel - på utsidan alltså.
Blunda nu min tappra krigare, kriget är redan förlorat. Blunda och bara.. Bara håll ut.